Häxmamman i Jämtland

20 februari 2010 15:00

Anna, vad otroligt bra skrivet, det går rakt in i mig och får mig att tänka om väldigt mycket/Kramizar

TruckerElin

20 februari 2010 22:06

Jag funderade också på det där för nåt år sedan. Jag bodde då i en by mellan Borås o Varberg. Jag förundrades över att så många var eller hade varit psykiskt sjuka (eller hur man uttrycker det). Killen jag bodde med hade panikångest och social fobi, plus att han varit väldigt deprimerad tidigare. Hans brorsa självmordsbenägen och ångest. Flera av hans vänner hade/hade haft just panikångest. Flertalet av dom förvånade mig mycket att just dom led, för det syntes inte utåt. Hade min dåvarande sambo 20 vänner så var det 15 som varit så dåliga att dom haft kontakt med vården om det o åt mediciner osv. Ju längre jag bodde där ju mer utspritt fick jag veta att det var.., dom fanns överallt. Kändes som att allt var så koncentrerat just i den byn, som en förbannelse.. Men kanske är det så över hela Sverige? Många av mina vänner känner någon som tagit sitt liv eller som funderat på det/försökt.. Det är skrämmande... Extra mycket då flera av de som mår så dåligt är barn också.
Jag tror inte det var riktigt samma förr, dom hade nog problem men andra sorters problem.. Tror detta är ett fenomen som kommer från stress i många fall. Vissa blir stressade för att de tex har jobb men får slita som djur för att hinna med det som dom ska göra där plus att sedan hinna med familj och hem o alla krav som kommer med det.. Och vissa har stress för att dom inte har jobb och pressas pga det..
Vi borde återgå till ett lokalare samhälle med mindre habegär..., så kanske det blir lite bättre iaf..

Terese

26 februari 2010 09:09

Min tro är att vi hinner inte med det moderna samhället...vi är inte konstruerade till detta stressiga liv med allt vi måste uppnå och klara av för att vara en "lyckad"människa...vi njuter inte av dagarna och många bor i betonggetton(inget kan få mig att tro att det är upplyftande)närheten till naturen är inte alla förunnat idag...sen tycker jag att jämlikhetskampen har blivit helt fel och handlar om fel saker...det ska vara en männsklig kamp med ord som att alla människor är lika värda och självklart ska en kvinna ha samma lön som mannen...men idag så ska tjejer ta för sig på samma sätt som killarna och här möter jag många i mitt yrke som inte klarar av den kampen och då blir identitetskrisen ännu större och känslan att man är värdelös blir starkare...hoppas jag inte låter som om jag förråder kvinnokampen för det gör jag absolut inte!jag tycker bara att den slår lite fel och det drabbar våra ungdommar som är vår framtid...man ska aldrig säga att det var bättre förr och visst mådde människor dåligt förut men problemen var annorlunda dagen idag är värre...pga samhället för det kräver så mycket mycket mer...jag skulle önska att vi kunde backa bandet lite...att vi tar tid för våra medmänniskor...att få människan att vara nöjd med den hon är...att det är dom små sakerna i livet som betyder nåt för det är alla små vardagliga ting som skapar en helhet och det är stort...jag lider men våra barn idag och bristen av tid dom får av stressade föräldrar...men det är viktigt att inte vara fördömande och lägga skuld på alla som kämpar för sin staus och glömmer sina barn längs vägen...man kommer ingenstans med att anklaga utan man måste börja förändra synen på vad som är viktigt i livet och då måste vi få samhället med oss...ja jag kan skriva en hel bok om detta för jag känner och tycker mycket och jag jobbar inom psykiatrin och får därför möta våra ungdomar och även äldre och det gör ont att säga att även psykiatrin är en stressad verksamhet liksom hela samhället och vad gott kan komma ur det?...vi måste bli mera medmänniskor och ta hand om varandra och jag tror innerst inne att snart kommer vi backa bandet för jag kan även märka hur många idag som fått nog...våra ungdomar som känner att snart får det vara stopp och dom vill inte vara del av detta streber samhälle...det sista som överger människan är hoppet och positiva tankar kommer man långt med:-)