Du är bra som du är - eller är du det..?

Slå upp en valfri veckotidning,

eller vilken annan tidning som helst och vi matas med rubriker som;

"Så får du bättre självförtroende"

"Lär dig tycka om dig själv som du är"

Det låter ju helt ok...

Men sen kan det i samma tidning vara andra hälso-rubriker;

"Så går du ner 3 kg på en vecka"

"Bästa viktminskningsmetoderna"

Öhhh... talar inte detta emot sig själv?

Jag, som själv har en tonårsdotter med funderingar kring våra ideal, undrar:

Vad sänder vi ut för signaler?

Är vi bra som vi är, eller ska vi behöva ändra på oss för att passa?

Lite påfyllning i läpparna och lite bort på magen kanske..?

Jag säger inget om att hjälpa folk att må bra, för det är många som behöver hjälp, men varför sänder vi ut dubbla budskap?

Om man inte ser ut som andra innebär det då automatiskt att man inte får tycka om sig själv, eller att man har dåligt självförtroende...

Eller är det i själva verket enbart medias sätt att få sälja sina tidningar?

Och måste vi se ut och vara som alla andra?

Det vore nog bra tråkigt tycker jag...

Som jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att lätta din börda.

Om det bara fanns ett sätt för mig att minska din smärta.

Så ont det gör i mitt hjärta när jag ser hur det onda sliter i dig.

Tänk om jag kunde komma på ett sätt att få dig att förstå,

att det onda människor gjort mot dig, inte är ditt fel.

Det är inte du som ska lastas för att den som borde veta bättre

utnyttjar den som inte har möjligheten att säga ifrån.

Jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer en insikt till dig,

så att du förstår hur fel du har.

Du är värdefull för mig och så många andra i ditt liv.

Det finns bara en av dig och dig vill vi behålla!

Jag tänker på dig många gånger varje dag, försöker förmedla

starka, varma känslor till dig.. hoppas att dom når dig..

Jag önskar mig bara en sak tillbaka;

Ge inte upp - kämpa för din rätt att leva utan ångest & smärta..

Du är en underbar människa som förtjänar det!

Många, många Kramar från mig...

På ett sjukhus, i ett väntrum, sitter de anhöriga till en mycket sjuk person.
Läkaren kommer in, mycket trött och säger:
-Jag är mycket ledsen, men jag har dåliga nyheter,
det enda hoppet för er släkting är en hjärntransplantation.
Det är väldigt riskfyllt, men det är enda hoppet
och ni måste tyvärr själva betala för hjärnan.
Efter en lång tystnad frågar någon:
-Okej, hur mycket kostar en hjärna?
Läkaren svarar:
-5000 kr för en manlig hjärna och 200 kr för en kvinnlig.
Männen i rummet försöker hålla sig för skratt
och att undvika ögonkontakt med kvinnorna.
En av männen frågar med ett något triumferande uttryck i ansiktet:
-Varför kostar den manliga hjärnan så mycket mer?
Läkaren ler åt den något oskyldiga, barnsliga frågan och svarade:
-Det är standardprissättning, vi måste sänka priset på kvinnliga hjärnor
eftersom de ju faktiskt är använda.

1. Kan vi ha en mer fysisk relation? Jag är trött på att bara vara vänner.

2. Lämna gärna sitsen uppfälld. Jag älskar känslan av kallt, blött porslin.

3. Snälla, släng inte den där gamla t-shirten.

    Det är så sexigt med hål under armarna.

4. Den här diamanten är alldeles för stor!

    Och förresten, jag behöver definitivt inga fler skor.

5. Ta bort chokladkakan.

6. Jag struntar om det är på rea,

    3000 kronor är för dyrt för en designerklänning.

7. Ser inte min rumpa för liten ut i den här?

8. Jag går ut en stund. Du kan väl slå en signal till ditt ex under tiden?

Ur boken

Why Men Want Sex and Women Need Love

av Barbara & Allen Pease

Det är bättre att vara förberedd på en möjlighet och inte få den,

än att få en möjlighet och inte vara förberedd...

~Whitney Young Jr.~

Jag kan lite då och då förundras och förfasas över mina medtrafikanter som kör som skållade råttor längs vägen.. Man kör på tok för fort, gör vansinnesomkörningar på de mest underliga ställen där sikten är lika med noll... ja, jag kan fortsätta ge exempel i all evighet på hur de utsätter andra trafikanter för onödig fara och olycksrisk.
...men...
Det finns en typ av trafikanter som jag tror är än värre...

Av någon märklig anledning så har jag en förmåga att hamna bakom en av dessa lite då och då.. och denna person är nog minst lika farlig, om inte farligare..

Ligger mitt i vägen och puttrar i 40-45 km/h på 70-väg och vägrar att flytta på sig..!! I morse på väg till jobbet hamnade jag åter igen bakom denna individ och då han har hela bakrutan proppfull med snö, så begriper jag ju att han mest troligt inte kommer att se mig, så när jag når ikapp honom och vill köra om, så tutar jag lite försynt innan jag börjar köra om och döm om min förvåning... just när jag är halvvägs om honom så går han ut ännu längre mot fel sida, varpå jag nästan trängs ut i snökanten.. och tvingas bromsa och lägga mig bakom igen.

Till saken hör att denna person är ute och utför sitt jobb, men varför måste han göra det så sakta & mitt i vägen??

Kanske skulle hans arbetsgivare kunna skicka honom på en liten bilkörningskurs..??

För allas och din egen skull, kör försiktigt, men inte för försiktigt!!

Denna gjorde min dag lite skojigare..  ;)

Jag undrar vad det beror på att så otroligt många människor mår så fruktansvärt illa psykiskt....

Kanske är det så att det alltid har varit på detta viset och jag inte sett det förut, vad vet jag, men nog är det väl bra underligt att så många människor i ens omgivning mår så dåligt att dom bara vill ta sitt liv eller skada sig själva.

Jag har i alla fall på senare tid uppmärksammat detta "fenomen".

Det märkliga är att det inte är någon speciell typ av människa, eller ens någon särskild åldersgrupp, ung, gammal, kvinna eller man verkar inte spela någon roll..

Den man minst anar faktiskt..

Är det en produkt av vårt moderna samhälle, eller har det alltid varit så här?

Jag har lite svårt att tänka mig att det varit så omfattande förr, men det kanske det var.. kanske kunde man sopa det under mattan och låtsas att allt var toppen..?

Och så till frågan...

Finns det något jag kan göra? Finns det något vi kan göra? Och i så fall vad?

Det kan ju inte vara rimligt att vi bara ska se på och acceptera...

Jag har inte en blekaste aning om hur man ska kunna hjälpa..

Men det känns inte bra att stå brevid och maktlöst se på. Så himla frustrerande att inte kunna göra något för att hjälpa dom i ens närhet som man tycker om och som man ser mår så himla dåligt.

Det är så frustrerande att inte kunna förmedla och övertyga sina nära om hur värdefulla dom är för oss och hur fruktansvärt det känns att  dom ska behöva leva i tron om att dom inte duger eller behövs - för det gör dom!!!

Måtte vi som står brevid nå fram....i tid..!!