Jag tänker i kväll på vännen Per och hans kompis Mattias som på sista april-kvällen -89 (om jag minns rätt) omkom i en brand.

Så onödigt att två så unga människor var tvungna att mista livet.

Konstigt, att fortfarande efter så många år så minns jag exakt var jag var den kvällen.

Jag minns fortfarande hur jag misstroget sa, att det kunde bara inte vara sant.

Det måste vara någon annan...

Länge efteråt trodde jag mig höra Pers knackning på fönstret, som han gjort åtskilliga gånger när han ville låna soffan..

Ni är saknade...