Det liv är icke längst som

längst har varat
Den levat längst som
fyllde livet bäst
Den är ej rikast vilken
mest har sparat
Nej, den är rikast som har
givit mest

Naima Jakobsson   

Fredag 26 april 2013
Jag har skrivit nedanstående för att själv få bearbeta det som hände och för att på något sätt påminna mig själv och andra om hur fort livet ändras och förändras. Vi får inte glömma bort att ta vara på den tid vi har och framför allt att ta vara på den tid vi har tillsammans..

Jag kan inte minnas när (eller om) jag berättade för Mamma hur mycket jag tyckte om henne. Jag kan bara hoppas och tro att hon förstog det under våra sista veckor tillsammans. Det finns inte ord nog att beskriva hur glad jag är över att jag tog mig tiden att följa med henne till sjukhuset så att hon slapp vara där själv.

Jag kommer aldrig att glömma när hon muttrade över att jag var hennes förnuft när hon inte kunde vara det själv och hon sa: Du är som en Mamma! Och jag svarade henne skämtsamt: Det är du som har fostrad mig och sen skrattade vi gott. Saknaden är stor!

Fredagen den 15 mars 2013 dog Mamma, endast 64 år gammal.

Söndagen den 10 februari blev hon sjuk och fick åka med ambulans till Östersunds sjukhus. Då trodda man att hon hade drabbats av en stroke. 3 dagar senare, på onsdagen, träffade hela familjen läkaren och vi fick då beskedet att Mamma hade en stor, men godartad tumör (meningiom) som växte mellan hjärnhalvorna och nu hade skapat ett så pass högt tryck på hjärnan att hon blev väldigt påverkad av den. Balans, personlighet, initiativförmåga och minnet var några av de saker som den påverkade för henne. Det enda att göra i denna situation, var att operera bort den och det måste göras snart så att inte funktioner skulle försvinna.

Den 5 mars tar Mamma och jag tåget upp yill Umeå för undersökningar samt kärlröntgen. Vi är där i 3 dagar och bor tillsammans på patienthotellet innan vi på torsdagen åker hem över helgen på permision.

På söndagen, den 10 mars tar vi åter tåget upp till Umeå och Mamma blir inlagd på neurologen. Jag är med henne på avdelningen tills på kvällen när det är dags att möta syster vid tåget.

Nästa morgon går vi dit och träffar Mamma innan hon ska åka ner till operation. Vi önskar henne att sova gott under operationen och lovar att vi träffs efteråt. 

Operationen börjar vid 11 på förmiddagen och är klar vid 20-tiden på kvällen. Då har man opererat bort rn tumör nästan lika stor som en tennisboll. Vi träffar läkaren som opererat och han säger att all gått bra och att det kmmer att ta några timmar för henne att vakna ordentligt efter narkosen, så vi går till hotellet för att sova. Halv två på morgonen ringer en läkare och berättar att Mamma fått en allergisk reaktion och man har varit tvungen att intubera och flytta henne till IVA, men att läget är stabilt. 

Vi träffar Mamma på IVA på förmiddagen. Hon är fortfarande intuberad och dlvis sövd, men vi kan prata med henne och hon svara genom att nicka lätt eller vicka på huvudet och på eftermiddagen slipper hon tuben och hon kan prata lite. Allt ser bra ut och hon verkar vara på väg tillbaka.

På onsdag morgon får vi veta att dom varit tvungen att intubera igen. Tillbaks på ruta ett. Under dagen beslutas att låta tuben sitta till nästa dag för att inte riskera behöva sätta tillbaks den en tredje gång om hon svullnar i halsen igen. Allt verkar dock stabilt och bra.

På Torsdag natt/morgon blir hon plötsligt sämre. Syresättningen är dålig och en röntgen visar att hon har fått lunginflammation och dessutom tyder alla symptom på blodförgiftning. Läget blir allt allvarligare och tidigt på eftermiddagen ombeds vi kontakta resterande av familjen och be dom komma upp till Umeå. Blodtrycket kraschar. Nu börjar jag bli riktigt orolig och när jag inser att urinpåsen är tom börjar jag förstå att det här kan gå riktigt, riktigt illa.

Resten av familjen kommer efter någon timme och läget stabiliserar sig något. Vi beslutar oss för att gå över till patienthotellet och sova vid tiotiden. Tio i fyra ringer dom från IVA. Nu har hon blivit ännu sämre igen. Dom vill att vi ska komma över omgående. Återigen stabiliserar det sig något och jag bestämmer mig för att springa över till hotellet och ta en snabb dusch och hämta lite frukost. Jag hinner bara in på rummet och ta av mig jacka och skor så ringer syster och säger att jag måste komma tillbaks, det är ännu sämre.

En stund, kanske en halvtimme, timme senare, halv tio på morgonen stannar Mammas hjärta. Läkaren som finns hos oss har en stund innan berättat att om/när hjärtat stannar så kommer man inte att prova hjärt/lungräddning, för man gör redan det med alla mediciner. Så när hon säger att nu slår inte hjärtat längre, då är det slut. 

Det är en av de mest hjälplösa situationer jag någonsin har befunnit mig i. Att stå där, med alla läkare, mediciner och apparater och inte kunna göra någonting annat än att acceptera döden.

Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att det skulle sluta på detta viset.

Det var inte så det skulle bli! Vi åkte upp för att mamma skulle bli frisk!

Fredag 5 april tog vi farväl av Mamma.

Sov i ro! Du finns för alltid i våra hjärtan!

Fredag 24 Maj 2013
Idag har Mammas sten kommit på plats och jag åkte dit och planterade lite blommor. Jag lämnade en kruka med jord så att syster kan plantera en ros som hon köpt till morsdag som är på söndag. Just nu är det inte så vacker runtomkring, men det blir nog bättre bara det växer upp lite gräs och blir grönt i stället för jord och lera.

Hade jag fått välja, då skulle inte detta vara det sätt som vi firade Mamma på morsdag på, men nu finns tyvärr inte den valmöjligheten...

Vi saknar dig!  

 

Katarina

2 maj 2013 12:18

Jag vill bara säga att jag beklagar sorgen!

Jag har varit inne på din blogg tidigare och hittade tillbaka hit idag tack vare blogglistan på Online Stickcafé. Och så läste jag detta. Jag kan inte lämna din blogg utan att lämna ett spår efter mig.

*kram* från en medmänniska vid namn Katarina

http://oblivion-bookie.blogspot.se

Anna

3 maj 2013 07:53

Tack så mycket! Det blev som du förstår en helt galen och chockartad upplevelse, inte alls vad någon av oss hade väntat sig..

Roligt i alla fall, att du hittat hit och tillbaks :)

 

ulrika

26 september 2013 23:03

tomheten e stor,,svårt att fatta fortfarande att hon inte finns hos oss,så glad att jag följde med upp den dagen ,hon kommer alltid finnas i våra hjärtan

Anna

10 oktober 2013 17:44

Jag kan bara hålla med...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är inte mycket till aktivitet här, men för den som vill se vad jag pysslar med så hittas jag både på Instagram och Ravelry som ChaiKnits.Vantarna på bilden heter Blå Prick och är designade av Maja Karlsson. Jag har stickat dom i Rauma Finull. ...

Nummer två i ordningen. Ytterligare projekt med mestadels restgarner.   [Bild] ...

Just nu har jag sex pågående stickningar och förmodligen finns fler om jag tittar efter.... På översta raden är en hålmönstrad sjal och en "Ten Stitch Blanket", på mitten är en "Ambercup"-sjal och en "Opsa"-sjal och på nedre raden en "Pyttipanna"-s...

Efter en hel del stök med beskrivningen så har jag nu en Ambercup sjal i Manos silk färdig. Garnet fanns i stashen, inköpt i Umeå förra året. Endast en stump på 6 meter blev över, så det var lite spännande på slutet! ...