Idag har det inte blivit mycket gjort. Jag har haft yrsel och problem med balansen ända sen jag klev upp i morse. En del dagar, då det inte är väldigt mycket ont eller så, då kan jag nästan glömma bort att jag faktiskt har en sjukdom, men sådana här dagar då inser jag att det tyvärr är så.

Hur som helst så har jag lyckats sticka ett par varv på restgarns-sjalen nu på eftermiddagen och den växer. Numera sakta, men säkert.. varven börjar nämligen bli väääldigt långa nu och dessutom så är det resterna av TeeTee's Cacao som jag stickar med nu och jag kan inte påstå att jag njuter av det.. Garnet är jättefint och alldeles underbart mjukt, men dessa öglor... jag fastnar med stickorna i dom gång på gång! 

Jag har varit ute på gräsmattan och tagit ett kort och så här ser den ut nu:

En sak är då säker, den är helt unik! Jag har blandat friskt både billiga och lyxiga garnskvättar, några lite tunnare och en del lite tjockare så det blir en minst sagt blandad struktur och jag har ingen plan för vare sig komposition eller storlek, så det blir som det faller sig. Några av garnerna som jag hade tänkt avvända har blivit förpassade tillbaka till restgarnssamlingen för dom passade inte längre in. Dom får nog bli till en egen sjal senare.

Igår kom jag äntligen till skott med att börja med lite sånt som har legat som idéer under en längre tid. Bland annat så hade jag tänkt att jag skulle sy några garngömmor av resttyger som ligger i en påse och bara väntar på att få bli någonting..

Sagt och gjort.
Jag släpar ner kassen med tyger, symaskinen, strykbordet och strykjärnet, plockar fram syskrin och lådan med sygrejor... nu är det bara till att sätta igång... eller..?!
Plötsligt uppmärksammar jag att hållaren som spolen till undertråden ska sitta i är... BORTA!! Så jag börjar leta.. i alla tänkbara (och otänkbara) skrymslen och vrår... men ingen hållare.
Efter ett par timmars letande börjar jag tappa sugen. En tanke slår mig, kanske tonårsdottern har använt symaskinen..? Upp och väcker henne, men hon har ingen aning... modstulen går jag nerför trappan och in i köket, jag har gett upp, det är bara att bära tillbaks allt och strunta i allt.
Men vänta nu... Vad håller jag på med??? Hur förvirrad får man bli??
Det ÄR ju ingen hållare i denna maskinen, man lägger ju spolen direkt i.... 

Så... några timmar senare än jag tänkt mig kan jag äntligen börja sy.    

Först blev det denna som rymmer ett par nystan och en mindre stickning. Jag lämnade en liten öppning för garnet och satte i en ögla så den går att hänga upp.
Tyget är rutor som jag för flera år sedan klippte för att sy ett lapptäcke, men har det inte blivit något till nu, så lär det aldrig bli något heller. Dragkedjan har jag "skördat" från ett par utslitna barnbyxor, mest bara för att jag gillar denna gröna färgen. Det var några matchande knappar och spännen också, men dom sparar jag till något framtida projekt.

       
Sen gjorde jag två "påsar" i två olika storlekar, båda lagom för att ha t.ex en strumpstickning i. Tyget är från ett par av dotterns gamla urväxta byxor, snöret är en sån där "bra att ha - den spar jag" som har suttit på någon varuleverans för länge sen och stopp-pluppen har suttit på något utslitet vinterplagg.. synd att jag bara hade en, färgen passade exakt..
Det är inne med återbruk..

       
Och så började jag även på med att prova göra stickmarkörer.
Två stycken röda blev det och fler kommer det nog att bli..
    

Det blev en hel del gjort till slut, även fast det började så knasigt..
Stickningen som skymtar ska bli en... sjal... av ett roligt garn som jag köpte på tradera i höstas..  

De senaste dagarna har varit omtumlande. Jag hade precis bestämt mig för hur jag ska göra med jobbet då en person som jag gav ett erbjudande till i höstas (och som då tackade absolut nej) kommer och säger att det nu är intressant... Jahapp, då börjar det om från början igen då..

Hela denna arbetsveckan har gått i värkens och trötthetens tecken. Jag har haft så ont i höger tumme och axel att det i princip inte blivit någonting stickat alls och det är så himla tråkigt!! Jag vill ju!

För det mesta så är värken igentligen inte något som jag tänker på, den bara finns där, men de här sista dagarna har varit mycket värre än vanligt. Just nu känns det som om jag skulle kunna bli galen, det går ju aldrig över! Nä, jag vet. Det kommer det förmodligen aldrig att göra heller, men ändå... och, ja, det kunde ju ha varit mycket värre, men vad hjälper det?

Vad som faktiskt nästan är värre än att ha konstant värk, det är denna förlamande tröttheten som den medför. När jag känner hur det är som fetvadd i hjärnan och tankarna knappt går att samordna, minnet havererar och så den här känslan av att vara avskärmad. Hur kul är det?! Inte alls.

I mitten av veckan fick min bil övernatta på verkstaden för att få ett nytt hjullager som har levt rövare ett tag nu. Så, i går morse var jag tvungen att samåka med sambon till jobbet och fy fanken vad jag känner mig rumphuggen och lamslagen utan egen bil!! Hur någon som bor som vi gör kan klara sig utan egen bil, det övergårmitt förstånd..

Jag fick ett tidningsurklipp av en person idag, detta påhittade brev är både komiskt och så väldigt mitt i prick..

”Mitt namn är Fibromyalgi.
Jag är en Osynlig Kronisk sjukdom och jag är nu din följeslagare
för resten av livet.
Andra runt omkring dig kan inte se eller hota mig, men
DIN kropp kan känna mig. Jag kan attackera dig var, när och
hur jag vill. Jag kan orsaka dig våldsam smärta eller, om jag är
på bra humör, orsaka dig värk överallt.
Jag minns när du och Energi sprang omkring tillsammans
och hade kul. Jag tog Energin från dig och gav dig Utmattning
istället. Försök att ha kul nu!
Jag tog även God Sömn från dig och gav dig Fibro-Dimma
i utbyte.
Jag kan få dig att darra inombords, eller få dig att frysa eller
svettas medan alla andra känner behag. Javisst ja, jag kan
få dig att känna ångest eller depression också.
Om du har planerat något eller ser fram emot en spännande
dag,så kan jag ta det ifrån dig med.
Du bad inte om mig, jag valde dig av olika anledningar,
t ex det där viruset du aldrig blev fri från, eller den där
bilolyckan eller kanske var det de där åren av förödmjukelse
och trauman?
Hur som helst, jag är här för att stanna.
Jag hör att du tänker gå till en läkare som kan göra dig av
med mig. Jag skrattar så jag kiknar. Försök du bara. Du kommer
att vara tvungen att gå till många, många läkare innan
du hittar någon som kan hjälpa dig på ett effektivt sätt.
Du kommer att bli ordinerad värktabletter, sömntabletter,
energipiller, tillsagd att du lider av ångest eller depression,
rekommenderad att prova TNS, bli masserad, tillsagd
att om du sover och motionerar regelbundet kommer jag
att försvinna, tillsagd att tänka positivt, förnedrad, uppmanad
att rycka upp dig,och MEST AV ALLT, aldrig bli tagen på
allvar med hur du känner dig, när du klagar till läkaren om
hur utmattandet livet är varje dag.
Din familj, dina vänner och dina arbetskamrater kommer
alla att lyssna till dig ända tills de tröttnar på att höra om
hur jag får dig att må och om vilken utmattande sjukdom jag
är.
En del av dom kommer att säga saker som – ”Äh, du
har bara en dålig dag!”eller ”Ja jag kom ihåg att du inte kan
göra saker du kunde för 20 ÅR sedan.” utan att höra att du
faktiskt sa 20 DAGAR sedan.
En del kommer att börja prata bakom din rygg, medan du
sakta känner att du håller på att förlora din värdighet i dina
försök att få dem att förstå. Speciellt när du är mitt inne i
en diskussion med en ”normal” människa och har glömt vad
det var du skulle säga härnäst.. Avslutningsvis, (jag hoppades
kunna hålla denna del hemlig, men jag antar att du redan
listat ut det). Den enda plats du kan få någon support eller
förståelse från, angående mig, är ANDRA MÄNNISKOR
MED FIBROMYLAGI.
Högaktningsfullt Din Osynliga Kroniska Sjukdom
(Författare okänd)

Nästan hela denna lördagen har spenderats slumrande i fåtöljen med tv:n som sällskap. Vaknade i morse med en envis värk i nacken som sedan snabbt spred sig till huvudet med medföljande yrsel och illamående. Då jag de senaste veckorna haft en släng av magkatarr så har jag undvikit alla värktabletter och då jag dessutom i nåt slags tjurighetsanfall provade att vänta ut anfallet (men se det gick inte) så har jag fått stå ut.För ett par timmar sen insåg jag att det kommer inte att bli bättre så då lyckades jag svälja ner en tablett.. och nu är det, om inte bra, så i alla fall uthärdligt.

Här är en till som har slöat hela dan..   ..fast på kökssoffan.

Det här är det meningen att det ska bli en basker av. Fick beställning på två stycken baskrar som ska matcha tidigare inköpta ponchos.. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, men med lite tur så...

Lite ny inspiration kom neddimpandes i brevlådan igår, har dock varken hunnit eller orkat titta i den än, men den som spar, den har, heter det ju..     

Jag har gett upp...

Jag har tidigare varit en riktig pedant, en sån som som ALDRIG är försenad (alltid minst en kvart för tidig) och en sån person som packar väskan klar flera dagar i förväg om jag ska åka någonstans.

Det var förr det..

Nu har jag fått ge upp pedanterierna för att över huvud taget orka med livet, jag är ständigt i sista minuten, trots att jag går in med föresatsen att ligga ett steg före och vad det gäller att packa i god tid, jaa, jag far ju aldrig någonstans nu längre, så hur det är med det, det vet jag inte.
Fast om jag ska gissa så är det knappast i god tid...

Inte är det konstigt att man känner sig som en utsliten disktrasa imellanåt...

Första gången jag kom in på Fibromyalgiförbundets hemsida och läste symptomlistan var det som en enda stor AHA-upplevelse. Det var bara till att "bocka av" en stor del av symptomen... (Inte alla, men många!)

Jag är naturligtvis jätteglad för att jag inte lider av någon "farlig" sjukdom, men det är trots allt en kronisk sjukdom och det känns väldigt orättvist och jobbigt en del dagar,det kan inte hjälpas.

Men jag hoppas och tror att det kommer att bli lite bättre bara jag får till att ändra min arbetssituation. Åtminstonde så kommer ju stressen att minska och det är ju positivt i sig!

Nedanstående text har hämtats från Fibromyalgiförbundets hemsida!