Den som tror att lögnen är det värsta, 
vet inte mycket om sanningen...

  Detta blir första midsommar vi får fira utan min svägerska som tyvärr dog alltför tidigt två dagar före julafton -09.

För sex år sedan, dagen före midsommarafton, dog hennes man..

En helg med viss eftertanke för familjen.

Mina tankar finns hos döttrarna... hoppas att ni trots allt får en trevlig midsommarhelg!

För ett tag sedan så hörde jag ett inslag på radion då man diskuterade om kött.

Vad som slår mig är den något naiva inställningen...

De som i det här fallet pratade i ämnet ivrade för ekologiskt kött och det tycker jag är jättebra, men samtidigt så hade dom åsikter om att det är djurplågeri att slakta en stackars ko eller kyckling..

Jamen hallå?!

Jag bara undrar, HUR tror dom att fläskfilén och köttfärsen kommer till kyldisken egentligen??

Inte lär väl kossan ha gått och lagt sig i kyldisken och självdött??

(Då skulle då inte jag vilja äta av den.)

Eller tror dom att filén växer upp ur jorden som en morot kanske?

Hmm, ja DET hade ju varit finfint..

Vi kan ju inte både äta kakan och ha den kvar..

Så ska vi äta kött, fisk, kyckling m.m då måste vi ju också acceptera att dessa djur föds upp för att slaktas till mat.

Däremot håller jag med om att det är jätteviktigt att dessa djur ska ha en dräglig tillvaro under sin livstid och att de avlivas på ett så humant sätt som möjligt och då kommer ju också vår köttbit att smaka så bra som möjligt på köpet.

Jag kan inte låta bli att reflektera över denna fruktansvärda bröllopshysteri som råder just nu...

Det är ju jättekul med ett bröllop i kungahuset och jag kan förstå att man drar på alla växlar på full fart. Det är många som vill hinna få en bit av kakan och det missunnar jag dom inte. Inte heller missunnar jag vår kronprinsessa att få ett riktigt sagobröllop, vilken tjej är inte värd det?

Men vad jag undrar över, det är varför man ska behöva använda en stor påse med skattepengar till att betala ett bröllop för människor som redan har en redig slant själva som dom skulle kunna ta av.

Jaha, hur tänker jag nu?!

Jo, vi har hemlösa, vi har gamla som inte får vettig mat och vård, vi har sjuka som samhället inte har råd att ta hand om o.s.v men vi har tydligen råd att vara med och finansiera detta jättekalas.

Ja, jag kan inte annat än att tycka att det verkar vara förbannat snedvridet.

Så tänker jag...

Sambon sitter och tittar på fotbollen.

Själv sitter jag här och funderar på om jag ska smyga mig iväg och skruva ur någon säkring för att få tyst på dessa förbaskade tutor som dom sitter och blåser i..

Alternativt skulle jag kanske försöka lura bort sambon från tv:n..?!

Jag kan inte hitta någon som helst vettig förklaring till varför dom tycker att det är så himla kul att blåsa i dom och än mindre kan jag förstå att det ska vara så omöjligt att få dom att sluta...

Så här känns det i mitt huvud när jag hör dom:

suckar djupt....

Det är en sån dag idag...

Man får trösta sig med, att det kan knappast bli så hemskt mycket värre.

Och skulle det mot förmodan ändå bli det...

Då får man glädjas åt att det var lite bättre innan...

Var till doktorn i går..

Hans spontana diagnos är att jag har fibromyalgi.

Men, nu ska det tas en massa prover till att börja med, så man får väl se vad det blir för svar så småningom.

Men det är tydligen ganska så troligt då min mamma har det och man har börjat se samband med ärftlighet.

Jaha, ja..

Det blir nog bra.. det ordnar sig..   

Frågan är vad som är värre.. att inte veta, eller att veta..??

Ibland har man turen att ens väg korsar en annan människas väg och att man därefter går framåt tillsammans på en gemensam väg genom livet.

Det kan ibland vara så att man hittar en själsfrände där man minst anar det eller NÄR man minst anar det.

Detta hände mig för 27 år sedan.

Vi var 15 år...

Jag tror att bitarna föll på plats redan första gången vi sa hej till varandra, i alla fall för mig.

Så småningom tappade vi längs livets väg bort varandra..

Åren går och vi stöter på varandra lite sporadiskt då och då, alltid med ett löfte... vi ringer varandra, det skulle vara kul att träffas... men, nej, vi lyckas aldrig med att vare sig ringa eller träffas.

Men under kan ske, drygt 20 år senare korsas våra vägar igen och denna gången lyckas vi med både det ena och det andra.. och döm om min förvåning när det är som om de 20 år som gått inte existerar.

Vi bara plockar upp tråden där vi släppte den och det är nästan som om vi var 15 igen, enda skillnaden är att vi nu har egna tonåringar.

Nu är vi ju inte längre två busiga 15-åringar, nej, nu är vi ett par smått knasiga 42-åringar, med allt det innebär.

På något vis är det som om allt har en mening...

Vi återknyter vänskapen i ett skede i livet då vi båda av olika anledningar behöver någon att luta oss mot, en trygghet i livet, ett bollplank, en vän, en syster, en motpol som håller en upprätt när man är på väg att falla.

Ja, ibland är det nog så att vänskapens band kan vara starkare än blodets band.

Jag undrar om det inte är så att vi fortfarande kommer att ha hyss och upptåg för oss om ytterligare 20 år.. eller 40 år, ja varför inte om 60 år.. granntanten blev ju över hundra år, så det finns ju möjlighet att vi också kan bli det.

Den här låten är till min kompletterande häxa-kompis....