De första stickprojekten på flera år...

Alla stickade i det sköna Tindra-garnet.

Först blev det den Brun-Beiga halsduken en bred och rätt lång för kalla vinterdagar..

Sedan blev det två stycken Brun-Turkosa båda smala och lite kortare modeller bra nu i vår.

Den andra av dessa två blev en kul gå-bort-present till min vännina   

Detta är en poncho till en 5-årig liten gumma.. som önskade sig en i antingen lila, svart eller ljusblå. Som synes så blev den blå...

För ett par dagar sen blev jag kontaktad av en bekant via en internetsida. Denna person ville upplysa mig om en annan persons förehavanden.

Personen det handlade om är en för mig kär gammal vän som jag lärde känna när vi var små. Vi har i princip känt varandra i hela vårt liv. Vi har lekt tillsammans, vuxit upp tillsammans, haft barnsjukdomar tillsammans, gått i skola tillsammans, varit på dans tillsammans, varit berusade tillsammans, skrattat och gråtit tillsammans. När vi var tonåringar och jag var olyckligt kär fanns han där för mig, ja, ett tag var han den utvalda kärleken i mitt liv, men det vågade jag aldrig avslöja förräns många år senare...

Av naturliga själ så har våra vägar gått åt var sitt håll så småningom.

Och nu får jag då av denna vänligt (?) sinnade person veta att min högt aktade vän begått det mest avskyvärda brott som jag kan tänka mig...

Han har förgripit sig på sin dotter.

Det gör så ont i mitt hjärta att få veta detta.

Jag blir så arg, frustrerad, besviken, ledsen...

Det finns inga som helst ursäkter för vad han har gjort.

Och innebär detta att jag inte får tycka om min vän längre..?

Jag tycker ju om denna människa men föraktar och avskyr handlingen...

Hur kan en underbar, rättskaffens människa bara göra något som detta?

Jag läser med fasa och misstro de dokument som jag blivit hänvisad till och det är knappt jag tror mina ögon.

Det måste vara fel, det måste vara en annan person det handlar om, men nej, alla personuppgifter stämmer.

Å herregud...det KAN inte vara sant...det FÅR inte vara sant...

Sen blir min nästa fundering, varför var den här personen som berättade detta för mig, tvungen att göra det?

Jag hade nog hellre varit lyckligt ovetande.

Vad har den personen för rätt att gnugga detta i ansiktet på mig och gotta sig i detta? För tro mig, det gör denna personen!!

Med vilken rätt avslöjar denna person något som den vet kommer att skada mig?

Med vilken rätt gör den här personen så att jag inte får ro i själen?

För detta kommer aldrig att försvinna.

Måste vi till vilket pris som helst avslöja allt vi vet?

Å, så jag lider med barnet som blivit utsatt för detta hemska. Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på henne, stackars, stackars barn.

Jag har en nära vän som varit utsatt för övergrepp och vi har tidigare pratat om detta dilemma. Får man lov att tycka om personen som varit så dum emot en...?

Ja, det är då sannerligen inget lätt dilemma...

Men i slutändan är det nog i alla fall så, att jag står på det utsatta barnets sida. Trots att det kostar mig både sinnesfrid och en kär gammal vän...

http://www.bris.se/

Tänk att det ibland kan bli så helt tvärtemot vad man från början tänkt sig

Jag har lite smått återupptagit mitt stickande igen, så idag fick jag då för mig att rensa ur skåpet med alla våra kort i för att kunna ha lite garn och annat smått och gott i.

Sagt och gjort....

Jag började med att plocka ur alla pärmar och kuvert med kort och kånka upp dom till övervåningen. Väl där så inser jag att jag inte har någonstans att stoppa dom, så det är bara till att röja ur skåpet i skrivbordet som står i sovrummet.

Ja! Det gick ju bra...

Men...

Så sa jag till sambon att jag har funderat på att ta ner skrivbordet uppifrån, så att jag kan ha min dator på det i stället för som nu, på köksbordet.

Jovisst kunde han hjälpa mig med det, men var ville jag nu ha det?

Mja...svarar jag, jag tror nog bara att det är längs den väggen det ryms...

Jag känner hur jag kryper ihop lite och väntar lite spänt på svaret, för vid just den väggen står min bokhylla.

Fullproppad med böcker... hundratals böcker...

Jaa, säger han... men då måste du nog flytta på alla böcker först..?!

Jo, det förstår jag ju, och säger då att jag länge funderat på att gallra ur och bära upp en del böcker till skrubben.

Jodå, jag ska få hjälp med det också...

Sagt och gjort, jag börjar med att plocka ur alla böcker och lägga dom i olika högar på golvet.

Så långt allt väl, men nu börjar de små kruxen dyka upp...

Stora klockan på väggen måste flyttas för att bokhyllan ska kunna stå där, blombänken måste tömmas och bäras bort, lillskänken måste flyttas (den vars skåp mina garner nu huserar i) skrivbordet måste tömmas (även på alla fotoalbum jag nyss ställt in) och bäras ner och så ska alla böcker som gallrats ur - bäras upp och, jösses, det finns inte plats i skrubben så då måste jag göra plats och till sist så ska de andra böckerna tillbaka i bokhyllan, som nu har fått en ny vägg att vila mot. Och naturligtvis så måste både hålet att hänga klockan och det att förankra bokhyllan, borras och pluggas....

Och allt detta bara för att jag börjat sticka igen...

JA, så kan det gå!!

Hur som helst, nu sitter jag här, vid min nya, alldeles egna vrå, vid mitt skrivbord med både skåp och lådor att förvara allehanda pinaler i...

Och jag måste säga att det känns alldeles underbart!!

Men, hade jag vetat hur många gånger vi skulle få springa upp och ner i trappan med alla dessa böcker, då hade jag nog fortfarande haft datorn på köksbordet!