ChaiKnits

Inlägg publicerade under kategorin Funderingar & Tankar

Av Anna - 2 februari 2014 22:07

Det blev en till dreamstripe sjal. Den här är stickad i Drops ?? You #3 som jag köpte förra året när jag var med mamma i Umeå när hon blev sjuk. Så detta garn för lite jobbiga minnen med sig.
Den blev i alla fall lite tjockare än de andra jag stickat, så den är mjuk, varm och go.

Av Anna - 10 oktober 2013 20:45

Det ventileras just nu ganska friskt på diverse sociala medier angående hur mycket ens hantverk är värt. Jag vet att jag haft detta ämne uppe på tapeten tidigare men jag kan ändå inte låta bli att reflektera... 


I lördags besökte vi staden och dess köpcentrum. Där besökte jag bland annat KappAhl och där säljer man en hel del stickade plagg och accessoarer. Jag tittade bland annat på ett par (maskinstickade) torgvantar för 149 kr och så läser jag på en sida där jag är medlem att man stickar mönsterstickade vantar och säljer för 100-150 kr på marknader och undrar över om det är för dyrt. Men kära nån, hantverk måste väl för sjutton få kosta?! Först och främst, garn är INTE billigt! Den tiden det tar att sticka måste väl dessutom också vara värd någontig?? Och om KappAhl tar 149 kr för sina maskinstickade torgvantar i akrylgarn, då borde väl rimligen ett par vantar i ullgarn (eller för all del, akrylgarn) vara värd minst 149 kr och lite till! 


På samma stadresa besökte vi även Myrornas butik, där jag till min förtjusning hittade både beskrivningar och en korg med garn.. Döm om min förvåning när jag ser att man prissatt ett halvt nystan av okänd, lurvig kvalité till priser som jag inte ens skulle ge för ett helt och nytt nystan! Stick och virkbeskrivningarna föll tyvärr inte heller under kategorin prisvärda, tyvärr. Jag kan lugnt konstatera att där fanns det minsann ingen blygsel när det gällde att sätta priset. Dom nystanen fick vacker ligga kvar i korgen. 


Lite vardagsmys: En ny tidning, lite choklad och månadens sockar i Sockstickeklubben. "Spooky" spöksockar i opal. Färgen heter cream och jag trodde den skulle vara beige, men är mer åt det rosa, hudfärgade hållet. Får väl se hur det känns när dom blir färdiga. Mönstret är i alla fall riktigt kul att sticka och stickas toe-up. 
     

Av Anna - 9 oktober 2013 18:15

Det har snart gått 7 månader sedan mamma gick bort och är fortfarande ofattbart. Jag komme.r på mig själv med att tänka att NU är det länge sedan hon ringde... och, ja, det kan man ju lugnt säga att det är... och dessvärre är det inte mycket man kan göra åt saken heller. 
Jag är upp till graven lite lite då och då och det konstiga är att jag har alltid trott att det skulle kännas läskigt på något sätt, men det gör det inte.. Faktiskt så är det så att jag oftast känner mig lungnare i sinnet när jag åker därifrån, det had jag aldrig kunnat föreställa mig!
I går var jag upp med en lykta och ett dekorerat hjärta. Hjärtat är av betong och jag hittade det i en vanlig mataffär, men sedan så har Marianne på "Lite av Varje" dekoreret det med vackra styvmorsvioler.
       

Av Anna - 26 maj 2013 12:26


Saknar dig!   
 
Bilden har jag lånat på internet!

 

 

Av Anna - 15 mars 2013 09:30

 

 

Det liv är icke längst som

längst har varat
Den levat längst som
fyllde livet bäst
Den är ej rikast vilken
mest har sparat
Nej, den är rikast som har
givit mest

Naima Jakobsson   

  


 

 

 

Fredag 26 april 2013
Jag har skrivit nedanstående för att själv få bearbeta det som hände och för att på något sätt påminna mig själv och andra om hur fort livet ändras och förändras. Vi får inte glömma bort att ta vara på den tid vi har och framför allt att ta vara på den tid vi har tillsammans..

Jag kan inte minnas när (eller om) jag berättade för Mamma hur mycket jag tyckte om henne. Jag kan bara hoppas och tro att hon förstog det under våra sista veckor tillsammans. Det finns inte ord nog att beskriva hur glad jag är över att jag tog mig tiden att följa med henne till sjukhuset så att hon slapp vara där själv.

Jag kommer aldrig att glömma när hon muttrade över att jag var hennes förnuft när hon inte kunde vara det själv och hon sa: Du är som en Mamma! Och jag svarade henne skämtsamt: Det är du som har fostrad mig och sen skrattade vi gott. Saknaden är stor!

 

Fredagen den 15 mars 2013 dog Mamma, endast 64 år gammal.


Söndagen den 10 februari blev hon sjuk och fick åka med ambulans till Östersunds sjukhus. Då trodda man att hon hade drabbats av en stroke. 3 dagar senare, på onsdagen, träffade hela familjen läkaren och vi fick då beskedet att Mamma hade en stor, men godartad tumör (meningiom) som växte mellan hjärnhalvorna och nu hade skapat ett så pass högt tryck på hjärnan att hon blev väldigt påverkad av den. Balans, personlighet, initiativförmåga och minnet var några av de saker som den påverkade för henne. Det enda att göra i denna situation, var att operera bort den och det måste göras snart så att inte funktioner skulle försvinna.


Den 5 mars tar Mamma och jag tåget upp yill Umeå för undersökningar samt kärlröntgen. Vi är där i 3 dagar och bor tillsammans på patienthotellet innan vi på torsdagen åker hem över helgen på permision.


På söndagen, den 10 mars tar vi åter tåget upp till Umeå och Mamma blir inlagd på neurologen. Jag är med henne på avdelningen tills på kvällen när det är dags att möta syster vid tåget.

Nästa morgon går vi dit och träffar Mamma innan hon ska åka ner till operation. Vi önskar henne att sova gott under operationen och lovar att vi träffs efteråt. 

Operationen börjar vid 11 på förmiddagen och är klar vid 20-tiden på kvällen. Då har man opererat bort rn tumör nästan lika stor som en tennisboll. Vi träffar läkaren som opererat och han säger att all gått bra och att det kmmer att ta några timmar för henne att vakna ordentligt efter narkosen, så vi går till hotellet för att sova. Halv två på morgonen ringer en läkare och berättar att Mamma fått en allergisk reaktion och man har varit tvungen att intubera och flytta henne till IVA, men att läget är stabilt. 

Vi träffar Mamma på IVA på förmiddagen. Hon är fortfarande intuberad och dlvis sövd, men vi kan prata med henne och hon svara genom att nicka lätt eller vicka på huvudet och på eftermiddagen slipper hon tuben och hon kan prata lite. Allt ser bra ut och hon verkar vara på väg tillbaka.

På onsdag morgon får vi veta att dom varit tvungen att intubera igen. Tillbaks på ruta ett. Under dagen beslutas att låta tuben sitta till nästa dag för att inte riskera behöva sätta tillbaks den en tredje gång om hon svullnar i halsen igen. Allt verkar dock stabilt och bra.

På Torsdag natt/morgon blir hon plötsligt sämre. Syresättningen är dålig och en röntgen visar att hon har fått lunginflammation och dessutom tyder alla symptom på blodförgiftning. Läget blir allt allvarligare och tidigt på eftermiddagen ombeds vi kontakta resterande av familjen och be dom komma upp till Umeå. Blodtrycket kraschar. Nu börjar jag bli riktigt orolig och när jag inser att urinpåsen är tom börjar jag förstå att det här kan gå riktigt, riktigt illa.

Resten av familjen kommer efter någon timme och läget stabiliserar sig något. Vi beslutar oss för att gå över till patienthotellet och sova vid tiotiden. Tio i fyra ringer dom från IVA. Nu har hon blivit ännu sämre igen. Dom vill att vi ska komma över omgående. Återigen stabiliserar det sig något och jag bestämmer mig för att springa över till hotellet och ta en snabb dusch och hämta lite frukost. Jag hinner bara in på rummet och ta av mig jacka och skor så ringer syster och säger att jag måste komma tillbaks, det är ännu sämre.

En stund, kanske en halvtimme, timme senare, halv tio på morgonen stannar Mammas hjärta. Läkaren som finns hos oss har en stund innan berättat att om/när hjärtat stannar så kommer man inte att prova hjärt/lungräddning, för man gör redan det med alla mediciner. Så när hon säger att nu slår inte hjärtat längre, då är det slut. 


Det är en av de mest hjälplösa situationer jag någonsin har befunnit mig i. Att stå där, med alla läkare, mediciner och apparater och inte kunna göra någonting annat än att acceptera döden.


Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att det skulle sluta på detta viset.


Det var inte så det skulle bli! Vi åkte upp för att mamma skulle bli frisk!


Fredag 5 april tog vi farväl av Mamma.

Sov i ro! Du finns för alltid i våra hjärtan!

      


Fredag 24 Maj 2013
Idag har Mammas sten kommit på plats och jag åkte dit och planterade lite blommor. Jag lämnade en kruka med jord så att syster kan plantera en ros som hon köpt till morsdag som är på söndag. Just nu är det inte så vacker runtomkring, men det blir nog bättre bara det växer upp lite gräs och blir grönt i stället för jord och lera.

Hade jag fått välja, då skulle inte detta vara det sätt som vi firade Mamma på morsdag på, men nu finns tyvärr inte den valmöjligheten...

Vi saknar dig!  


      





Av Anna - 4 januari 2013 19:30

Efter att i månader inte ha kunnat logga in på grund av något märkligt inloggningsproblem, har jag nu äntligen fått kontakt med supporten som har hjälp mig att komma åt bloggen igen.


Naturligtvis har det hunnits stickas en hel del under denna tid och det tänkte jag nu försöka visa lite utav..


Först ut på bild är ett set med mössa, vantar och sockar i viking ullgarn, födelsedagspresent till en ung dam, ett par lovikkavantar till dottern, stickade i svarta fårets jättemjuka lovikkagarn, ett par tvåfärgsstickade sockar med tillhörande vantar i fuga till en liten kille (dom har jag dessutom för första gången stickad med s.k istickad häl) samt en hel massa andra saker förstås.

      


Det har dessutom blivit vinter sedan sist.. kan inte hjälpa att jag tycker att vintern är väldigt vacker..

    


Det har ju desutom hunnit vara jul och då fickk jag en julklapp som bara en annan stickgalning skulle komma på tanken att ge bort, en burk med små mininystan = nödproviant.

Den underbara vantboken har jag faktisk gett till mig, alldeles själv!

     


Det har inte bara varit trevligheter. För ungefär en månad sedan så blev våran Ställa akut sjuk och vi blev tyvärr tvungen att låta henne somna in trots att hon bara var 6 år. Det är väldigt tomt utan henne här hemma!  

 



Så, det är ju tur att vi har Kurre.. jag tror att han tror att han är en hund..

 


Just nu så stickar jag på ett par halvvantar till mig själv. Stickar i brunt restgarn och ett grön/brun melerat reanystan med mohair i och testar en för mig ny teknik som kallas för "Broken Stitch". 

 


Jamen då är jag litegrann ikapp då...   Jag stickar vidare...




Av Anna - 19 augusti 2012 11:20

Jag har konstaterat att folk frågar hur man mår bara för att det låter bra att dom frågar... fast egentligen är dom flesta inte det minsta intresserade av att höra svaret, speciellt som svaret inte per automatik blir: "Bra".

Helt idiotiskt att fråga en människa med kronisk värk hur dom mår om man inte faktiskt vill veta hur den personen verkligen mår..?!

Så, kanske man borde säga till dom: Ställ inte frågan om du inte är intresserad av att höra svaret....

Av Anna - 11 juni 2012 19:32

Ibland blir jag så besviken på mina medmänniskor... när man erbjuder sin hjälp och får veta att det inte finns behov och sedan när det kommer till kritan så finns behovet, men man tar man in andra i stället.

Kanske det finns en mening med det också... kanske, kanske finns det en annan väg för mig att gå..  




   

Presentation


En vimsig, förvirrad & envis tokstolla som förmodligen skulle glömma huvudet någonstans om det inte satt fast..
Instagram

Ravelry

Rectangle

Hitta mig på Ravelry:
Member Static Tag

Kategorier

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2022
>>>

Länkar & Favoritbloggar

 

    

  

Arkiv

RSS

Translate

Sök i bloggen

Besökare

Vädret

klart.se


Skapa flashcards