Alla inlägg under maj 2010
Det är en sån dag idag...
Man får trösta sig med, att det kan knappast bli så hemskt mycket värre.
Och skulle det mot förmodan ändå bli det...
Då får man glädjas åt att det var lite bättre innan...
Var till doktorn i går..
Hans spontana diagnos är att jag har fibromyalgi.
Men, nu ska det tas en massa prover till att börja med, så man får väl se vad det blir för svar så småningom.
Men det är tydligen ganska så troligt då min mamma har det och man har börjat se samband med ärftlighet.
Jaha, ja..
Det blir nog bra.. det ordnar sig..
Frågan är vad som är värre.. att inte veta, eller att veta..??
Ibland har man turen att ens väg korsar en annan människas väg och att man därefter går framåt tillsammans på en gemensam väg genom livet.
Det kan ibland vara så att man hittar en själsfrände där man minst anar det eller NÄR man minst anar det.
Detta hände mig för 27 år sedan.
Vi var 15 år...
Jag tror att bitarna föll på plats redan första gången vi sa hej till varandra, i alla fall för mig.
Så småningom tappade vi längs livets väg bort varandra..
Åren går och vi stöter på varandra lite sporadiskt då och då, alltid med ett löfte... vi ringer varandra, det skulle vara kul att träffas... men, nej, vi lyckas aldrig med att vare sig ringa eller träffas.
Men under kan ske, drygt 20 år senare korsas våra vägar igen och denna gången lyckas vi med både det ena och det andra.. och döm om min förvåning när det är som om de 20 år som gått inte existerar.
Vi bara plockar upp tråden där vi släppte den och det är nästan som om vi var 15 igen, enda skillnaden är att vi nu har egna tonåringar.
Nu är vi ju inte längre två busiga 15-åringar, nej, nu är vi ett par smått knasiga 42-åringar, med allt det innebär.
På något vis är det som om allt har en mening...
Vi återknyter vänskapen i ett skede i livet då vi båda av olika anledningar behöver någon att luta oss mot, en trygghet i livet, ett bollplank, en vän, en syster, en motpol som håller en upprätt när man är på väg att falla.
Ja, ibland är det nog så att vänskapens band kan vara starkare än blodets band.
Jag undrar om det inte är så att vi fortfarande kommer att ha hyss och upptåg för oss om ytterligare 20 år.. eller 40 år, ja varför inte om 60 år.. granntanten blev ju över hundra år, så det finns ju möjlighet att vi också kan bli det.
Den här låten är till min kompletterande häxa-kompis....
Jaha... det drar ihop sig.
Jag har stuckit huvudet i sanden alltför länge nu. På fredag är det dags.
För vaddå?? Jo, jag har äntligen lyckats ta mig i kragen och beställt en tid hos doktorn för att försöka få ett svar på varför jag har denna evinnerliga värk i kroppen och lederna.
Värken, tröttheten, yrseln m.m skulle jag kunna leva utan..
Jag vet inte vad som skulle vara värst, att dom hittar något fel, eller att dom inte hittar något fel..?!
Det är inte utan att det börjar bli lite pirrigt nu...
Å andra sidan så känns smärtan i nacken och axlarna som bara den just nu...så jag tror nog att det vore bäst om dom faktiskt hittar en orsak, kanske det går att göra något åt detta.
Man kan ju alltid hoppas..
Jag går och funderar på det här med självkänsla, eller kanske snarare bristen på självkänsla som på något vis har blivit på mode.
Ja, det säger ju sig själv att vi alla måste ha självkänsla, så klart att vi alla måste tycka om oss själva.
Självkänsla - ett så laddat ord...
Att inte ha självkänsla, det är ju samma sak som att tro att man inte duger, men vem är det som sätter ramarna för det?
Vi ska jobba på att stärka vår självkänsla, vem av oss har inte läst artiklar om det i veckopressen, men jag tror att allt detta tjat om att göra detta bara lägger på oss ytterligare börda i en redan frustrerad situation.
Om man nu inte mår bra och tycker att man själv är pest och då dessutom ska jobba med att stärka sin självkänsla och inte lyckas med detta, då är ju risken att man känner sig ännu mindre värd och att detta skapar ytterligare stress och ångest och så dalar självkänslan ännu mer.
Kanske det är dags att slå ett slag för att vi faktiskt duger gott även om inte självkänslan är på topp, för förr eller senare händer det något i livet som gör att det vänder uppåt igen.
Jag tycker att det ska vara tillåtet att säga till sig själv att, OK, jag duger som jag är oavsett....
Jag ser en ny typ av beteende som jag under alla mina år i branschen aldrig har lagt märke till tidigare.
Jag undrar om det kan vara någon form av i-landsproblem..?
Jag har kunder som ber om de mest underliga saker..
Som en som säger att vi ska ta bort äggulan ur ägget på en räksmörgås, eller en som blev väldigt upprörd över att baguetten inte var skuren rakt igenom i två halvor för att den skulle vara lättare att äta...
Ja, men hallå!!
Hur svårt är det att pilla bort äggulan på egen hand, eller hur svårt kan det vara att dela en macka mitt i tu på egen hand?
Det finns människor som svälter, människor som gladeligen skulle tugga i sig baguetten på tvären om så vore...
Håller vi svenskar på att bli så förbannat bortskämda?
Ja, jag kan inte annat än att häpet stå och gapa....
När ens barn växer upp når man så småningom den punkt då man måste börja släppa taget. Men jag kan inte påstå att det känns speciellt lätt att göra det.
Jag förmodar att det har börjat nu... och det känns både skrämmande och vemodigt... min lilla flicka...som inte är så liten längre.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 | 7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 | 12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 | 20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 | 27 |
28 | 29 | 30 |
|||
31 | |||||||||
|