Ibland har man turen att ens väg korsar en annan människas väg och att man därefter går framåt tillsammans på en gemensam väg genom livet.

Det kan ibland vara så att man hittar en själsfrände där man minst anar det eller NÄR man minst anar det.

Detta hände mig för 27 år sedan.

Vi var 15 år...

Jag tror att bitarna föll på plats redan första gången vi sa hej till varandra, i alla fall för mig.

Så småningom tappade vi längs livets väg bort varandra..

Åren går och vi stöter på varandra lite sporadiskt då och då, alltid med ett löfte... vi ringer varandra, det skulle vara kul att träffas... men, nej, vi lyckas aldrig med att vare sig ringa eller träffas.

Men under kan ske, drygt 20 år senare korsas våra vägar igen och denna gången lyckas vi med både det ena och det andra.. och döm om min förvåning när det är som om de 20 år som gått inte existerar.

Vi bara plockar upp tråden där vi släppte den och det är nästan som om vi var 15 igen, enda skillnaden är att vi nu har egna tonåringar.

Nu är vi ju inte längre två busiga 15-åringar, nej, nu är vi ett par smått knasiga 42-åringar, med allt det innebär.

På något vis är det som om allt har en mening...

Vi återknyter vänskapen i ett skede i livet då vi båda av olika anledningar behöver någon att luta oss mot, en trygghet i livet, ett bollplank, en vän, en syster, en motpol som håller en upprätt när man är på väg att falla.

Ja, ibland är det nog så att vänskapens band kan vara starkare än blodets band.

Jag undrar om det inte är så att vi fortfarande kommer att ha hyss och upptåg för oss om ytterligare 20 år.. eller 40 år, ja varför inte om 60 år.. granntanten blev ju över hundra år, så det finns ju möjlighet att vi också kan bli det.

Den här låten är till min kompletterande häxa-kompis....