Jaha... det drar ihop sig.

Jag har stuckit huvudet i sanden alltför länge nu. På fredag är det dags.

För vaddå?? Jo, jag har äntligen lyckats ta mig i kragen och beställt en tid hos doktorn för att försöka få ett svar på varför jag har denna evinnerliga värk i kroppen och lederna.

Värken, tröttheten, yrseln m.m skulle jag kunna leva utan..

Jag vet inte vad som skulle vara värst, att dom hittar något fel, eller att dom inte hittar något fel..?!

Det är inte utan att det börjar bli lite pirrigt nu...

Å andra sidan så känns smärtan i nacken och axlarna som bara den just nu...så jag tror nog att det vore bäst om dom faktiskt hittar en orsak, kanske det går att göra något åt detta.

Man kan ju alltid hoppas..

Jag går och funderar på det här med självkänsla, eller kanske snarare bristen på självkänsla som på något vis har blivit på mode.

Ja, det säger ju sig själv att vi alla måste ha självkänsla, så klart att vi alla måste tycka om oss själva.

Självkänsla - ett så laddat ord...

Att inte ha självkänsla, det är ju samma sak som att tro att man inte duger, men vem är det som sätter ramarna för det?

Vi ska jobba på att stärka vår självkänsla, vem av oss har inte läst artiklar om det i veckopressen, men jag tror att allt detta tjat om att göra detta bara lägger på oss ytterligare börda i en redan frustrerad situation.

Om man nu inte mår bra och tycker att man själv är pest och då dessutom ska jobba med att stärka sin självkänsla och inte lyckas med detta, då är ju risken att man känner sig ännu mindre värd och att detta skapar ytterligare stress och ångest och så dalar självkänslan ännu mer.

Kanske det är dags att slå ett slag för att vi faktiskt duger gott även om inte självkänslan är på topp, för förr eller senare händer det något i livet som gör att det vänder uppåt igen.

Jag tycker att det ska vara tillåtet att säga till sig själv att, OK, jag duger som jag är oavsett....

Jag ser en ny typ av beteende som jag under alla mina år i branschen aldrig har lagt märke till tidigare.

Jag undrar om det kan vara någon form av i-landsproblem..?

Jag har kunder som ber om de mest underliga saker..

Som en som säger att vi ska ta bort äggulan ur ägget på en räksmörgås, eller en som blev väldigt upprörd över att baguetten inte var skuren rakt igenom i två halvor för att den skulle vara lättare att äta...

Ja, men hallå!!

Hur svårt är det att pilla bort äggulan på egen hand, eller hur svårt kan det vara att dela en macka mitt i tu på egen hand?

Det finns människor som svälter, människor som gladeligen skulle tugga i sig baguetten på tvären om så vore...

Håller vi svenskar på att bli så förbannat bortskämda?

Ja, jag kan inte annat än att häpet stå och gapa....

När ens barn växer upp når man så småningom den punkt då man måste börja släppa taget. Men jag kan inte påstå att det känns speciellt lätt att göra det.

Jag förmodar att det har börjat nu... och det känns både skrämmande och vemodigt... min lilla flicka...som inte är så liten längre. 

  Jag tänker i kväll på vännen Per och hans kompis Mattias som på sista april-kvällen -89 (om jag minns rätt) omkom i en brand.

Så onödigt att två så unga människor var tvungna att mista livet.

Konstigt, att fortfarande efter så många år så minns jag exakt var jag var den kvällen.

Jag minns fortfarande hur jag misstroget sa, att det kunde bara inte vara sant.

Det måste vara någon annan...

Länge efteråt trodde jag mig höra Pers knackning på fönstret, som han gjort åtskilliga gånger när han ville låna soffan..

Ni är saknade...

Man ska inte ljuga, det straffar sig alltid...

Jag hade inte tänkt att sensurera kommentarer, men det har jag omvärderat.

Idag har jag faktiskt gjort det, jag har valt att ta bort en kommentar som jag inte anser hör hemma på min blogg.

Man kan ju undra hur det är fatt..

Jag fick raskt en kommentar på mitt nedanstående inlägg, någon som länkade till andra filmer på Youtube...

Det var ju kul, eller..??

Näe, inte när det är länkar till något som jag tolkar till främlingsfientlig propaganda.

Utbildningsfilm kallas det tydligen för...

Nä, fy fan!

Jag vill med detta inlägg med bestämdhet säga att det går INTE hem hos mig och det tänker jag inte heller hjälpa till att förmedla.

Jag anser att vi alla härstammar från alla möjliga håll av världen, så HUR kan vi då ta ställning emot människor av annan härkomst, människor med annan hudfärg, eller människor av annan tro?

Det spelar ingen roll hur vi ser ut eller var vi kommer ifrån...

VI ÄR ALLA MÄNNISKOR!!!

Skrämmande...undrar hur många som honom, det finns längs våra vägar....

Jag vill absolut betona att jag inte tar någon som helst ställning till att föraren enligt rubriken kommer från Rumänien.

Det kunde lika gärna vara en svensk eller tysk eller kines...eller något annat...

Vad jag vill betona är vilka idioter det finns på våra vägar....