Kritik måste vi ha för att kunna utvecklas.

För min del är det så att jag har mycket svårare att ta emot positiv kritik än negativ kritik.

På något vis så är det svårare att veta vad man ska säga om någon ger beröm.

Om någon säger att det där var inte bra, då kan man försvara sig och förklara sig, men hur tacklar man situationen när man får beröm?

Det är så lätt att det bara känns pinsamt och besvärande.

Det är på något sätt så att man har fått lära sig att det inte är fint att bli stolt över att ha gjort något bra.

hmmm....

Om man säger "Jag är bra" eller "Jag tycker att jag presterade bra" då är man kaxig eller styv i korken, eller..?

Varför ska det vara fult att vara medveten om att man är bra eller gör bra saker? Är det inte en del av att vara självmedveten och en del av ens självkänsla och det är väl en BRA sak?

Det väcker onekligen en hel del att fundera på...

Du är bra som du är - eller är du det..?

Slå upp en valfri veckotidning,

eller vilken annan tidning som helst och vi matas med rubriker som;

"Så får du bättre självförtroende"

"Lär dig tycka om dig själv som du är"

Det låter ju helt ok...

Men sen kan det i samma tidning vara andra hälso-rubriker;

"Så går du ner 3 kg på en vecka"

"Bästa viktminskningsmetoderna"

Öhhh... talar inte detta emot sig själv?

Jag, som själv har en tonårsdotter med funderingar kring våra ideal, undrar:

Vad sänder vi ut för signaler?

Är vi bra som vi är, eller ska vi behöva ändra på oss för att passa?

Lite påfyllning i läpparna och lite bort på magen kanske..?

Jag säger inget om att hjälpa folk att må bra, för det är många som behöver hjälp, men varför sänder vi ut dubbla budskap?

Om man inte ser ut som andra innebär det då automatiskt att man inte får tycka om sig själv, eller att man har dåligt självförtroende...

Eller är det i själva verket enbart medias sätt att få sälja sina tidningar?

Och måste vi se ut och vara som alla andra?

Det vore nog bra tråkigt tycker jag...

Som jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att lätta din börda.

Om det bara fanns ett sätt för mig att minska din smärta.

Så ont det gör i mitt hjärta när jag ser hur det onda sliter i dig.

Tänk om jag kunde komma på ett sätt att få dig att förstå,

att det onda människor gjort mot dig, inte är ditt fel.

Det är inte du som ska lastas för att den som borde veta bättre

utnyttjar den som inte har möjligheten att säga ifrån.

Jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer en insikt till dig,

så att du förstår hur fel du har.

Du är värdefull för mig och så många andra i ditt liv.

Det finns bara en av dig och dig vill vi behålla!

Jag tänker på dig många gånger varje dag, försöker förmedla

starka, varma känslor till dig.. hoppas att dom når dig..

Jag önskar mig bara en sak tillbaka;

Ge inte upp - kämpa för din rätt att leva utan ångest & smärta..

Du är en underbar människa som förtjänar det!

Många, många Kramar från mig...

Jag kan lite då och då förundras och förfasas över mina medtrafikanter som kör som skållade råttor längs vägen.. Man kör på tok för fort, gör vansinnesomkörningar på de mest underliga ställen där sikten är lika med noll... ja, jag kan fortsätta ge exempel i all evighet på hur de utsätter andra trafikanter för onödig fara och olycksrisk.
...men...
Det finns en typ av trafikanter som jag tror är än värre...

Av någon märklig anledning så har jag en förmåga att hamna bakom en av dessa lite då och då.. och denna person är nog minst lika farlig, om inte farligare..

Ligger mitt i vägen och puttrar i 40-45 km/h på 70-väg och vägrar att flytta på sig..!! I morse på väg till jobbet hamnade jag åter igen bakom denna individ och då han har hela bakrutan proppfull med snö, så begriper jag ju att han mest troligt inte kommer att se mig, så när jag når ikapp honom och vill köra om, så tutar jag lite försynt innan jag börjar köra om och döm om min förvåning... just när jag är halvvägs om honom så går han ut ännu längre mot fel sida, varpå jag nästan trängs ut i snökanten.. och tvingas bromsa och lägga mig bakom igen.

Till saken hör att denna person är ute och utför sitt jobb, men varför måste han göra det så sakta & mitt i vägen??

Kanske skulle hans arbetsgivare kunna skicka honom på en liten bilkörningskurs..??

För allas och din egen skull, kör försiktigt, men inte för försiktigt!!

Jag undrar vad det beror på att så otroligt många människor mår så fruktansvärt illa psykiskt....

Kanske är det så att det alltid har varit på detta viset och jag inte sett det förut, vad vet jag, men nog är det väl bra underligt att så många människor i ens omgivning mår så dåligt att dom bara vill ta sitt liv eller skada sig själva.

Jag har i alla fall på senare tid uppmärksammat detta "fenomen".

Det märkliga är att det inte är någon speciell typ av människa, eller ens någon särskild åldersgrupp, ung, gammal, kvinna eller man verkar inte spela någon roll..

Den man minst anar faktiskt..

Är det en produkt av vårt moderna samhälle, eller har det alltid varit så här?

Jag har lite svårt att tänka mig att det varit så omfattande förr, men det kanske det var.. kanske kunde man sopa det under mattan och låtsas att allt var toppen..?

Och så till frågan...

Finns det något jag kan göra? Finns det något vi kan göra? Och i så fall vad?

Det kan ju inte vara rimligt att vi bara ska se på och acceptera...

Jag har inte en blekaste aning om hur man ska kunna hjälpa..

Men det känns inte bra att stå brevid och maktlöst se på. Så himla frustrerande att inte kunna göra något för att hjälpa dom i ens närhet som man tycker om och som man ser mår så himla dåligt.

Det är så frustrerande att inte kunna förmedla och övertyga sina nära om hur värdefulla dom är för oss och hur fruktansvärt det känns att  dom ska behöva leva i tron om att dom inte duger eller behövs - för det gör dom!!!

Måtte vi som står brevid nå fram....i tid..!!

Det finns två saker i livet att oroa sig över:

Antingen är du frisk, eller så är du sjuk.

Om du är frisk så har du inget att oroa dig över, men om du är sjuk finns det två saker att oroa sig över:

Antingen blir du frisk eller så dör du.

Om du blir frisk så har du inget att oroa dig över, men om du dör så har du två saker att oroa dig över:

Antingen kommer du till himmelen eller så kommer du till helvetet.

Om du kommer till himmelen har du inget att oroa dig över, och om du kommer till helvetet kommer du att ha så fullt upp med att hälsa på och snacka med dina vänner och bekanta så du har inte tid att oroa dig över något.

Man väntar så länge på att bli vuxen, men det blir man inte...

...man blir bara äldre...!

Om smärtan är betalningen för allt värdefullt i livet...

Då måste det innebära att jag är....rik..??