Det finns människor som stjäl all ens energi...

Dom lämnar en alldeles matt i själen och tung i kroppen.

Lite då och då råkar jag ut för detta, oftast på jobbet.

Idag har en sån person korsat min väg.

Jag önskar att jag hade sluppit, men vad gör man när det är en kund och alla kunder är värdefulla, även energitjuvarna..

Man skulle kanske kunna ta lite extra betalt??

Ja, jag kan inte annat än att önska att dom håller sig långt borta från mig!

Låt mig behålla min energi, jag behöver den så väl själv!!

Värk, värk, värk....

Hela dagen en molande huvudvärk, tunga axlar och en nacke som känns som om den vore tunn som en synål...knäpper och knakar...

Längs hela ryggraden en känsla som om någon möblerat om alla kotor...

Och som om det inte var nog, så har det startat en molande värk i vänster handled ut mot tummen...

Trött, ända in i märgen...hur ska man orka?

...suck...

Är det så här det ska vara?

Jag blir så trött på att det alltid ska göra ont någonstans!!!! 

Ta ut glädjen i förskott ifall det inte blir nån glädje...

och om det blir, då har man fått dubbel glädje!!

Men...

Ta inte ut sorgerna i förskott, för då får man gå igenom dom

två gånger om oturen är framme...

För ett par dagar sen blev jag kontaktad av en bekant via en internetsida. Denna person ville upplysa mig om en annan persons förehavanden.

Personen det handlade om är en för mig kär gammal vän som jag lärde känna när vi var små. Vi har i princip känt varandra i hela vårt liv. Vi har lekt tillsammans, vuxit upp tillsammans, haft barnsjukdomar tillsammans, gått i skola tillsammans, varit på dans tillsammans, varit berusade tillsammans, skrattat och gråtit tillsammans. När vi var tonåringar och jag var olyckligt kär fanns han där för mig, ja, ett tag var han den utvalda kärleken i mitt liv, men det vågade jag aldrig avslöja förräns många år senare...

Av naturliga själ så har våra vägar gått åt var sitt håll så småningom.

Och nu får jag då av denna vänligt (?) sinnade person veta att min högt aktade vän begått det mest avskyvärda brott som jag kan tänka mig...

Han har förgripit sig på sin dotter.

Det gör så ont i mitt hjärta att få veta detta.

Jag blir så arg, frustrerad, besviken, ledsen...

Det finns inga som helst ursäkter för vad han har gjort.

Och innebär detta att jag inte får tycka om min vän längre..?

Jag tycker ju om denna människa men föraktar och avskyr handlingen...

Hur kan en underbar, rättskaffens människa bara göra något som detta?

Jag läser med fasa och misstro de dokument som jag blivit hänvisad till och det är knappt jag tror mina ögon.

Det måste vara fel, det måste vara en annan person det handlar om, men nej, alla personuppgifter stämmer.

Å herregud...det KAN inte vara sant...det FÅR inte vara sant...

Sen blir min nästa fundering, varför var den här personen som berättade detta för mig, tvungen att göra det?

Jag hade nog hellre varit lyckligt ovetande.

Vad har den personen för rätt att gnugga detta i ansiktet på mig och gotta sig i detta? För tro mig, det gör denna personen!!

Med vilken rätt avslöjar denna person något som den vet kommer att skada mig?

Med vilken rätt gör den här personen så att jag inte får ro i själen?

För detta kommer aldrig att försvinna.

Måste vi till vilket pris som helst avslöja allt vi vet?

Å, så jag lider med barnet som blivit utsatt för detta hemska. Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på henne, stackars, stackars barn.

Jag har en nära vän som varit utsatt för övergrepp och vi har tidigare pratat om detta dilemma. Får man lov att tycka om personen som varit så dum emot en...?

Ja, det är då sannerligen inget lätt dilemma...

Men i slutändan är det nog i alla fall så, att jag står på det utsatta barnets sida. Trots att det kostar mig både sinnesfrid och en kär gammal vän...

http://www.bris.se/

Tänk att det ibland kan bli så helt tvärtemot vad man från början tänkt sig

Jag har lite smått återupptagit mitt stickande igen, så idag fick jag då för mig att rensa ur skåpet med alla våra kort i för att kunna ha lite garn och annat smått och gott i.

Sagt och gjort....

Jag började med att plocka ur alla pärmar och kuvert med kort och kånka upp dom till övervåningen. Väl där så inser jag att jag inte har någonstans att stoppa dom, så det är bara till att röja ur skåpet i skrivbordet som står i sovrummet.

Ja! Det gick ju bra...

Men...

Så sa jag till sambon att jag har funderat på att ta ner skrivbordet uppifrån, så att jag kan ha min dator på det i stället för som nu, på köksbordet.

Jovisst kunde han hjälpa mig med det, men var ville jag nu ha det?

Mja...svarar jag, jag tror nog bara att det är längs den väggen det ryms...

Jag känner hur jag kryper ihop lite och väntar lite spänt på svaret, för vid just den väggen står min bokhylla.

Fullproppad med böcker... hundratals böcker...

Jaa, säger han... men då måste du nog flytta på alla böcker först..?!

Jo, det förstår jag ju, och säger då att jag länge funderat på att gallra ur och bära upp en del böcker till skrubben.

Jodå, jag ska få hjälp med det också...

Sagt och gjort, jag börjar med att plocka ur alla böcker och lägga dom i olika högar på golvet.

Så långt allt väl, men nu börjar de små kruxen dyka upp...

Stora klockan på väggen måste flyttas för att bokhyllan ska kunna stå där, blombänken måste tömmas och bäras bort, lillskänken måste flyttas (den vars skåp mina garner nu huserar i) skrivbordet måste tömmas (även på alla fotoalbum jag nyss ställt in) och bäras ner och så ska alla böcker som gallrats ur - bäras upp och, jösses, det finns inte plats i skrubben så då måste jag göra plats och till sist så ska de andra böckerna tillbaka i bokhyllan, som nu har fått en ny vägg att vila mot. Och naturligtvis så måste både hålet att hänga klockan och det att förankra bokhyllan, borras och pluggas....

Och allt detta bara för att jag börjat sticka igen...

JA, så kan det gå!!

Hur som helst, nu sitter jag här, vid min nya, alldeles egna vrå, vid mitt skrivbord med både skåp och lådor att förvara allehanda pinaler i...

Och jag måste säga att det känns alldeles underbart!!

Men, hade jag vetat hur många gånger vi skulle få springa upp och ner i trappan med alla dessa böcker, då hade jag nog fortfarande haft datorn på köksbordet!

På lördag ska vi tydligen vara med i Earth Hour.

I en timme ska vi stänga av all ström för att hjälpa till att rädda vår planet.

Detta skrivs det om på Facebook och talas om i radio ganska flitigt just nu.

Jag tänker inte delta!

Jag tycker att sådana här insatser verkar tämligen tandlösa.

Hur ska vi kunna rädda planeten genom att stänga av strömmen i en timme?

Nej, detta är då i alla fall inget för mig..

Nu kan jag tänka mig en hel del som skulle sätta morgonkaffet i vrångstrupen om dom läste detta.. Jag kan också tänka mig en hel del kritik.. Vad är det med den där människan, är hon inte riktigt klok?!

Jo, det är jag... Faktiskt...!

Jag har bara en annan inställning till vad jag kan göra för att dra mitt strå till stacken, en tanke om att skapa en långt mer hållbar handling för att minska min påverkan på vår jord.. och jag gör det 365 dagar per år!

Jag har tagit för vana att alltid släcka lamporna i de rum som ingen är.

Jag har bytt ut till lågenergilampor och till svagare lampor.

Jag stänger av de flesta apparater genom att t.ex dra ur sladden, undviker all stand by som står och drar ström i onödan.

Jag har timer på motorvärmaren så den inte behöver vara på mer än nödvändigt.

På jobbet har jag slutat starta upp diskmaskin, kaffeplattor m.m direkt på morgonen (av slentrian.. som så många i samma bransch gör) och gör det när det behövs.

Även här har de flesta lamporna bytts ut till lågenergilampor.

Där det är lysrör med dubbla rör, har jag skruvat ur det ena, det räcker alldeles utmärkt med ljus i alla fall.

Naturligtvis gör jag många fler besparingar än vad jag skrivit ner här.

Och gissa vad den trevliga bieffekten är?

Elräkningen har minskat... det är ju också rätt så trevligt...

Jag tror att det är det som vi gör i vardagen som verkligen får någon effekt, inte det som vi gör en dag om året.

Så, nej, jag kommer inte att delta på lördag...

Man säger ju att man ska lägga sånt som hänt tidigare bakom sig.

Man ska ta nya tag och se framåt.

Ja, det låter ju bra, i teorin i alla fall..

Men innebär det att man ska sopa allt förflutet under mattan?

Ska man glömma bort allt bra och framför allt ska man låtsas som om det tidigare och kanske dåliga aldrig har hänt?

Nej, den ekvationen går inte ihop för mig!

Om man haft en liv av elände,varit med om en allvarlig olycka eller haft en traumatisk barndom då måste det väl vara bra, kanske rent av nödvändigt att bearbeta det som hänt för att kunna leva resten av sitt liv bra..

Det som varit kommer ju för all framtid att vara en del av livet och om man förnekar det som varit så måste det ju vara som att förneka en del av sig själv.

Ja, jag bara undrar...

Då tycker jag bättre om hur Pumba i Lejonkungen uttryckte sig:

Lämna ditt bakomflutna före dig...

Det tycker jag förmedlar en känsla av att acceptera det som varit, men att trots - eller tack vare - det förflutna, gå vidare framåt.

Så vill jag leva livet.

Lev livet, lär av det som händer på vägen & fortsätt framåt!

An old man said:

Erasers are for those who make mistakes.

A youth said:

Erasers are for those who are willing to correct there mistakes.

Det är något att fundera på....